Liturgi
...Ordet ”liturgi” härstammar från grekiska källor som betyder ”folkets uppgift” eller ”folkets syssla”. Det valdes som namn på det som äger rum i den kristna Gudstjänsten, eftersom det är en Gudstjänst där alla i församlingen deltar. Utan det helhjärtade deltagandet av alla, förlorar Gudstjänsten sitt syfte...
Stacks Image 52
Bland de första ord man möts av i Gudstjänstens liturgi är proklamationen av Guds Rike.
Biskopen eller prästen står framför församlingen och säger: ”Välsignad är vår Gud alltid!”
Församlingen svarar: ”Och välsignat är Faderns och Sonens och den Helige Andes rike, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen!
Denna hälsning och svar anger tonen och riktningen i Gudstjänsten. Detta är en Guds Rikes sammankomst. Den är avskild till det. Det är ingen pratstund – det är en Guds Rikes sammankomst. Fadern, Sonen och Anden är närvarande, tillsammans med Guds folk från alla tider och de heliga änglarna.
Någon i den tidiga kyrkan formulerade sig ungefär så här: ”När vi samlas till Gudstjänst, så höjer jorden sig och himlen sänker sig.” I Gudstjänsten uppstår alltså ett möte mellan himmel och jord.
En bra bild på vad som händer i Gudstjänsten är bilden av en procession, ett framåtskridande. Denna procession tar sin början när vi vaknar på söndagsmorgonen; vi stiger upp och gör oss klara för dagen; går/åker till kyrkan och samlas till Gudstjänst. Väl där fortsätter processionen i liturgin tills vi når fram till Gudstjänstens höjdpunkt, som är deltagandet i den heliga Nattvarden.
Vi kommer här att beskriva de olika delarna i Gudstjänsten. Vi vill försöka besvara frågor kring vad de olika momenten består av och vad de betyder.
Söndagens liturgi består av två huvudmoment: den offentliga Gudstjänsten och de troendes liturgi. Även om de är åtskilda, skall de inte betraktas som två Gudstjänster. De existerar tillsammans.
Historiskt sett var den första delen precis det den kallades, en offentlig Gudstjänst, öppen för alla. Den andra delen, ”de troendes liturgi” var avsedd endast för kyrkans medlemmar.
Stacks Image 53
Den offentliga gudstjänsten
Hela Gudstjänsten är offentlig i S:t Petrus församling, men vi har valt att behålla de ursprungliga rubrikerna på liturgins huvuddelar.
 
I ”den offentliga Gudstjänsten”, efter den inledande proklamation av Guds Rike, bärs Bibeln in i en procession som kallas det ”Lilla intåget”. Under tiden sjunger man en sång som heter ”Trefalt Helig”. Detta markerar den del av den offentliga gudstjänsten som kallas för ”Ordets Gudstjänst”. Det som här sker i form av böner, sånger, skriftläsningar och slutligen predikan, cirklar konsekvent kring Guds ord.
 
Efter detta kommer det som kallas för syndabekännelsen. Den finns för att vi skall lägga av oss allt som är till hinder innan vi går vidare i Gudstjänsten. Guds ord har väckt våra tankar och samveten, och genom syndabekännelsen lämnar vi vår synd och skuld bakom oss. På Jesu uppdrag tillsäger biskopen/prästen oss syndernas förlåtelse.
 
Efter syndabekännelsen kommer förbönerna. De är en del i församlingens ansvar som Guds folk och som ett allmänt prästerskap. Här bärs fram, både ständigt återkommande böner för kyrka, land och folk, liksom en avdelning med personliga böneämnen.

De troendes liturgi” är en innerlig tillbedjan av den Heliga Treenigheten i det allraheligaste i himlen. På grund av Kristi offer kan Guds folk nalkas Fadern i det allraheligaste i himlen. Hebreerbrevet uttrycker det så här: ”så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - Hans kropp – som Han har invigt åt oss”. (Hebr 10:19)
 
Det gamla testamentets tabernakel, och senare templet, hade ett rum som kallades det allraheligaste. Vid ingången fanns ett förhänge som kallades ”förlåten”. Det allraheligaste var en skugga eller modell av det allraheligaste i himlen, och förlåten talade om Kristi livgivande kropp och blod. Det är genom detta man får gå in i det sanna allraheligaste i himlen.
 
I varje nattvard går vi in det allraheligaste i himlen. Genom Kristi kropp och blod går vi genom tron in i det mest intima och heliga stället för tillbedjan av Fadern, och med Honom Sonen och den Helige Ande.
Stacks Image 54
De troendes liturgi
Stacks Image 55
Genom den procession som kallas ”Stora intåget”, där nattvardsgåvorna bärs in under sång, sker övergången till de troendes liturgi. Sången har alltid ett tema som tydligt markerar vårt inträde i det allraheligaste.
 
När gåvorna bärs fram till altaret, kommer vi med det enda offer som Gud tar emot, nämligen Jesu Kristi offer, som ägt rum en gång för alla. Samtidigt bär vi genom dessa gåvor också fram oss själva som levande offer till Guds altare, eftersom vi är förenade med Kristus och utgör Hans kropp.
 
”De troendes liturgi” skall ses som en helhet, men kan för åskådlighetens skull delas in i fem delar. De är: Enhetens sakrament, Tacksägelsens sakrament, Åminnelsens sakrament, Andens sakrament samt Måltidens sakrament.
 
Enhetens sakrament är den handling där försoningen med Gud och med varandra, genom Jesus Kristus, uttrycks.
 
Vi bekänner den försoning som Herren vunnit åt oss och visar detta med en kram, som kallas fridsomfamningen.
 
Genom denna omfamning manifesteras att vi vill leva i frid med varandra. Den gör det möjligt för oss att bekänna tron i den efterföljande Nicenska trosbekännelsen. Enhet i lära och liv måste alltid gå hand i hand, det går inte att skilja dem åt, eftersom båda två förutsätter varandra.
 
Fridsomfamningen förutsätter också att vi ständigt tar itu med och klarar ut de konflikter som uppstår i all mänsklig samvaro. Skriften ger också vittnesbörd om denna handling, när nya testamentet talar om att hälsa varandra med en ”helig kyss”, Rom.16:16, m.fl. I den kulturen var det en kyss, i vår en kram, men meningen med den är densamma.
Stacks Image 56
Stacks Image 57
Stacks Image 58
Stacks Image 59
Tacksägelsens sakrament innehåller huvudbönen för hela gudstjänsten, och kallas därför också tacksägelsebönen. I den tilltalas Treenigheten direkt av biskopen eller prästen. Den föregås av en växelläsning mellan biskop, diakon och folk, vilket syftar till en ökad uppmärksamhet och tillbedjan inför tacksägelsebönen. Tacksägelsebönen går sedan över i sången ”Sanktus”, vilken är hämtad från Jesajas 6:e kapitel. Denna sång vill påminna om änglarna och den himmelska verkligheten som liturgin för in oss i.
 
I åminnelsens sakrament påminns vi om vad Herren gjorde och sa den natt då han blev förrådd. Han instiftade nattvarden och därför kallas de bibelord som läses vid detta tillfälle för instiftelseorden.
 
Genom böner och tacksägelse påminns vi också om allt annat som Kristus gjort för oss, såsom korset, graven, uppståndelsen osv.
Det ord som används för åminnelse i NT:s grundtext, anamnesis, är inte bara ett ord som innebär att vi enbart kommer ihåg en förfluten händelse. Nej, anamnesis bär också med sig tanken av en här och nu närvarande förening med Honom. När Herren uppsteg i det höga, bestänkte han det allraheligaste med sitt blod. Hans kropp och blod bärs ständigt fram i den himmelska helgedomen. Detta är en evig handling. I vår anamnesis förenas församlingen aktivt med Kristus i detta frambärande.
 
Andens sakrament innehåller många saker. Först och främst är det en åkallan av den Helige Ande att förvandla brödet och vinet till Kristi kropp och blod. Hur det går till vore direkt fel att spekulera i. Det är ett mysterium och vi vet inte hur det går till.
Men det är lika mycket en åkallan av Anden att förvandla oss till Kristi kropp på samma gång, eftersom vi också bär fram oss själva till Guds altare, tillsammans med brödet och vinet.
Vidare finns här böner som påminner oss om att vi inte är ensamma i vår tillbedjan av den heliga treenigheten. Maria, Guds moder, är där, liksom Johannes döparen och apostlarna, liksom alla de heliga som gått före oss. Tillsammans med dem är vi inför Guds altare i bön och tacksägelse. Som Guds folk ber vi för varandra. Som Guds folk tar vi del av Herren tillsammans.
Fler böner följer, däribland ”Vår Fader”. Samtliga dessa böner drar oss närmare Treenigheten och förbereder oss att ta del av det vi kommit dit för: Kristi kropp och blod.

Stacks Image 60
Måltidens sakrament är precis vad det verkar vara - en måltid. Men det är oförgänglig mat och oförgänglig dryck vi tar del av, nämligen Herrens kropp och blod. Vi tar alltså del av Guds Sons förhärligade, mänskliga natur. Genom denna kan förgängelsens och syndens natur i oss brytas, och vi får på nytt och på nytt ta del av vad S:t Ignatius kallar för ”odödlighetens medicin”. I detta ätande och drickande delar vi gemenskap med både den heliga Treenigheten och med varandra.
 
Efter måltiden följer folkets personliga tacksägelser med en avslutande tacksägelsebön från biskopen/prästen. Därefter uttalar biskopen eller prästen välsignelsen över församlingen, som nu är redo att gå ut i världen och, styrkta av nattvarden, leva ut kristendomen i vardagen.